Ett tag nu har jag velat se mig själv genom någon annans ögon.
Men på ett sätt vill jag inte göra det. Jag vill inte se hur löjlig, jobbig, knäpp och hemsk jag ibland kan vara och hur jag ibland sårar dom som står mig nära. Jag förstår inte hur jag kan göra det heller, att jag inte har lärt mig efter alla dessa år och speciellt sista åren att det räcker nu, att jag får ge mig, att det finns otroligt mycket bättre sätt att göra saker o ting.

Jag vill inte få mina konstiga fnatt ibland för det blir bara fel och komplicerat då. Även fast det händer ibland att det är på grund av kärlek. Fan, man är inte 12 år länge utan ibland måste man bara sätta ner foten och ta sig i kragen. Att sluta riva ner och förstöra och istället visa och bygga upp livet, vännerna, kärleken och familjen till det man vill ha, på sitt sätt.

Jag är glad att mina nära och kära ändå stöttar mig och står kvar vid min sida fast jag vet att det säkert tär på dom så som det tär i mig. Och tro mig, jag försöker att bli den personen som både jag och ni vill se mig som och som vi vet att jag är. Men varken Rom eller jag byggs på en dag. Självkänslan och tron på mig själv har byggts upp något så otroligt mycket nu på sista tiden och det känns som att min vackra dag snart kanske kommer infinna sig.
Förnuftet har åter hittat mig och jag inser hur mkt fel jag gjort mot en del personer och ibland är det skönt när dessa tankar kommer och jag kan ta tag i det men ibland känner man sig bara löjlig. Dock ger det mig något som jag inte riktigt kan förklara. Och jag vet att jag gör något bra och att allt kommer bli bra om jag bara vill och försöker bli mitt rätta och bästa jag igen.

Ibland måste man bara få känns och tänka såhär.
Oavsett vad ni alla andra säger och känner !!